Ihopknövlad i en boll, pussar i nacken, pannan, på axlarna, kinderna, ögonlocken, munnen, mungipan och jag andas in så jag inte missar något. Det jag känner är så jävla cheeseeeiiy att jag blir ilsk av känslan. Vill slå undan den, men likt en geting sticker den om den blir uppjagad. Så jag låter den vara, kravla från ena axeln till den andra, viska i ena örat sedan det andra, spela på revbenen och busknacka på hjärtkammaren.

 

underbar på ett dåligt sätt

Mitt lillhjärta har rymt, med sele och koppel, ut på äventyr i de snöiga skogarna. Min hjärna och allt inuti är tyst och tomt. Vill inte tänka på det uppenbara som ger ångest utan fokuserar på småsaker istället – som att stjäla möbler man inte orkar bära. På att de få kvinnliga bekanta jag har är nyfikna stalkers från mina konton, vilket förvisso inte gör mig någonting alls – så länge de inte brister ut i någon form av avslöjande brudkaskad av kaos.

Förvisso hade det roat min hjärna med. Ja visst gör det ont när knoppar brister,

när kroppar brister gör det ännu mera ont.

Jag hade inte sagt något till någon stackars olycklig krake jag inte träffade så ofta, men hade den olyckliga kraken velat umgås med mig så hade jag känt mig tvungen att säga som det var, om man nu ska vara vänner måste man ju bete sig som en sådan. Om man inte har andra motiv, såklart. Lokomotiv, exempelvis.

Oväsentliga saker snurrar runt runt i hjärnan, ibland skriker den ”mördare” och tystas ner av logiken. Statistiken säger mig att jag dödat tre, alla goda ting är tre så nu är det väl kört för hela mänskligheten. I’ve killed all good things. Once a killer always a killer. Jag tänker låta hjärnan komma undan med dessa anklagelser lite längre, tills den har slutat frusta ilsket upprört hysteriskt innanför skallbenet och lugnat ner sig. Kanske kan logiken få tala.

Att han var med gör allt lättare, på något sätt. Jag är inte ensam, för första gången någonsin. Och jag kan knövla ihop mig till en boll och bara andas där. Eller skutta omkring eller åka vagn på IKEA, ”Du är så underbar på ett dåligt sätt!” är förvisso en ganska keff komplimang, men den roar ty den är sann.

Vinterjackan.

Let’s try this normal shit. Hade en fullt normal tanke i huvudet, som jag tror att jag kan diskutera öppet och som människor faktiskt förstår, så ska försöka mig på det. Ett inlägg om min vinterjacka, som jag haft sedan gymnasiet. Eller kanske inte just om jackan i sig, jag behöver ju inte ta steget direkt till modebloggare, utan om tanken jag fick när jag insåg att vi firar tio års jubileum tillsammans nästa år, jag och jackan.

Jag insåg det när jag hjälpte än vän att välja ny vinterjacka och denne undrade om det var okej att ta en likadan som man redan hade, fast i en annan färg. Vilket i min hjärna utspelade sig såhär: ”Jamen såklart man kan!/Den är skön, du gillar den!/Men gud, kan man inte ha samma två säsonger i rad?!/Visserligen så köper alla nytt hela tiden?/Men jag har ju haft min sedan gymnasiet!/Jag är totalt ute, jag kan inte ge honom råd om kläder!” Jag erkände att jag haft min jacka väldigt länge och inte stört mig alls på det, nu i badkaret när den återigen hamnat i mina tankar, undrar jag, har Andra stört sig på den?! Mina vänner som känt mig sedan gymnasiet, suckar de när jag tar fram vinterklädseln och skäms de när vi går ut för att mina kläder är så fjol-, fjol-, fjol-, fjol-, fjol-, fjol-, fjol-, fjol-, fjol-årets?

Är det bara jag som helt glömt bort att man ska tänka så? Ska man tänka så? Är det verkligen nödvändigt att byta upp sig varje säsong? Människor som tänker så om kläder, tänker de så om andra saker med? ”Frugan har blivit så gammal, behöver en ny modell inför beach 2013”? Konsumtionssamhället som aldrig är nöjda med det de mår bra av. För man kan säkert må bättre och få bättre än vad man redan har.

 

 

 

Big mama.

Har uppenbarliga problem med alkoholen, eller så har andra problem med mitt alkoholsinne. Eller med de olika personligheterna som träder fram i skuggan av ölglasen? Tänker mig att människor som tar mig på allvar ändå har någon form av problem med människokännar-tentaklerna, så jag tar inte åt mig.

Dock kanske det vore en fördel om jag någon gång höll mig på den dära ”lagoma nivån av fylla”, en nivå jag har börjat tro är en myt.  Jag lyckades nästan denna helg, men sedan bar det utför, uppför, hit, dit, in där, ut där, dansandes sjungandes disneylåtar, byggandes människotorn och så vaknar jag med huvudet i en bokhylla och kan knappt röra mig och tänker vartihelveteärjagochvadfanharjaggjort. Sedan, ”aldrig igen”, men jag tycker om friheten i att vara precis som man vill och inte bry sig, säga vad som helst, göra vad som helst, noll självkontroll. Bara släppa allt.

Men. Det hade ju varit en fördel om jag var en sådan som inte fick minnesluckor av en öl. ”Så du bossade henne i helgen, så härligt, som en äldre och vis kvinna, satte henne på plats. Men när du kladdade på honom blev hon och hon sur…” och där sitter jag och tänker ojoj, ojoj. För jag blir väldigt kärvänlig, jag blir väldigt glad, jag blir väldigt kämma kalla händer, dra i skägg jucka på röv – vilket vänner tolererar och okända upprörs av. Eller tokskrattar.

Men i helgen ska jag bevisa för mig själv att den perfekta fyllan skall uppnås. Jag och miss J ska erövra staden och vi ska inte glömma vilka vi är och framförallt – självkontroll.

butterfly wings

Ignorerar gränserna och allt som hör till, vänskap rinner som sand mellan tårna och vem orkar egentligen stå stilla. Jag nickar och skrattar åt det mesta, rycker på axlarna och filosoferar. Hon frågade om jag aldrig velat något mer, något mer vadå? Något mer än att vara nöjd och glad? Nejtack, det är bra. Gör som ni vill, gå eller var still, jag klandrar ingen som följer sin egen vilja. Jag leker lite lustigt och räknar ner till avskedet, lika bra att hoppa från stupet innan man blir knuffad?

Galghumor. Leker fastän hjärnan plötsligt befinner sig någon annanstans och själen spjärnar emot, obehagligt att leka med någon som ens märker det för då kan man inte låtsas som om det inte existerar. Men fint ändå, att det bara susar obehagligt någonstans i dunkla minnen och inte kommer till ytan i totalt kaos. Utan snarare accepteras, inandas och släpps ut.

Det blir bara ordbajs på ordbajs. Man kan inte ens lita på sig själv nu för tiden.

Lika barn leka bäst.

Barn leker aldrig bäst men leker de så leker de lite som oss när vi står intill skattkistan fylld med gamla kläder och du har den blommiga hatten på sned och en underlig spetsklänning och frågar om det framhäver din manliga sida och jag jag skrattar så kolsyran sprutar ur näsan och vi är ganska lika och vi leker bra men vi leker inte bäst för hade vi det hade leken för längesedan varit slut så tur är väl det. Du står där, alla huvuden i givakt och händerna med och pilemarisk blick och du säger ”inte röra” och jag rör, såklart, och det visste du, såklart, för ett förbud är lika med fritt fram och med denna våldtäktsmentalitet är det ett under att jag inte sårat någon så som jag råkade såra dig den där gången när jag inte tänkte mig för utan bara tog det som var mitt men egentligen ditt och du sov inte den natten och inte jag heller för jag vaggade fram och tillbaka i ångerfyllda vågor och ditt huvud på min arm och tysta förlåt. Och plötsligt ekar minnen och plötsligt skakas sängen och plötsligt faller jag rakt ner, faller faller faller och tänker att någon borde fånga mig snart eller åtminstone viska förlåt eller åtminstone inte låtsas som ingenting utan stå upp för sin sak och sina fel och det spelar ingen som helst roll för mitt i fallet återvänder verkligheten och hjärnan snurrar några extra varv medan jag fäster blicken i din och du ler och klappar mig på huvudet och säger det var längesedan, så längesedan.

—–

—–

Så. Världens absoluta favoritperson fyller år idag och min hjärna spelar bara Zero 7 och Röyksopp i hans ära, sådär som den ofta gör ibland. Själv har jag återvänt till päronens hus, då soffliggeriet i lägenheten inte var så rolig längre och min Ior är en aning kylig, fastän det är juni. Underhållande att jag åker hem som ett litet ynk när jag är sjuk, idag kissade jag rakblad och tror naturligtvis det är HIV eller valfri könssjukdom med dödlig utgång och smittorisk för alla. Men med tanke på att jag hade ont i njurarna efter att ha kylt ner röven vid kyrkan så chansar jag på urinvägsinfektion. Happy day! Jag kissar hela tiden, gnyr som en liten flickstackare, och sörplar citronvatten till kaffet. Fint att plötsligt skriva ett sådant inlägg. Sådär ”hej jag är normal kolla på mig!”, en aningen lögnaktigt, men jag är i princip normal med. Jag har bara en tvist lite överallt.

Han är min akilleshäl i Elinastorlek, härligt härligt, men farligt farligt? Nej, det är bara ren kärlek, kärlek. Så länge jag inte är avstängd vet jag att vi fortfarande är på samma frekvens, vilket alltid får mig att blockera. Åh, så jag önskar att jag bara kunde andas och låta hjärtat bestämma – släpp in för bövelen, så du behöver denna kärlek i hjärtat! – men det stängs av reflexmässigt och jag synkar inte någonstans. Missförstår och missförstås, vilket gör mig förtvivlad och lättad på samma gång. Och de stunder jag lever i kärlek, då är vi lite som telepatiska kaniner på speed. Jag gillar känslan av ren kärlek, ren känsla, frekvenser och telepati, det betyder inte att jag vill ingå äktenskap eller ens kalla mig din, jag vill bara känna den, tack. Känna den där kärleken och att den existerar och att jag inte behöver vara rädd, så som det var när jag var liten och naiv.

Så, jag släpper lite rädslor lite varstans och känner kärleken mer och mer. Och nästa gång vi ses ska jag andas, slappna av och bara låta den skölja över mig utan ångest. Bara vara, bara känna och inte bry mig om du blir besvärad. Du lär bli mer besvärad om jag beter mig så vrickat som sist, stapplande omkring på alla ord, krockade med tankar, krockade med energier – du måste ha känt av muren och mitt försök till att ”spela normal”. Men du är för klok för att upplysa mig och för klok för att tvinga fram ett lugn, så du ler åt min klumpighet och klappar på huvudet och väntar tills jag är jag igen.

(Jag kan inte förstå så vackra människor jag har i mitt liv. Alla spektrum, riktiga as och bottenslammet och hjältinnor och hjältar, vapendragare och gurus och prinsessor och små gulliga troll och dansande älvor och alla har de kärlek till mig så som jag har kärlek till dem. förvandlas till en våt fläck och försöker suga i mig riktigt ordentligt, att allt jag känner för dem känner de för mig. Om jag höjer till skyarna och lindrar med ord och tröstar och försvarar, så är det precis det de gör. Och jag kan inte förklara hur det får mig att känna mig, mitt inre monster fick sig en rejäl spark, för om så underbara människor älskar Mig, då är det helt omöjligt att jag kan vara så dålig som monstret påstår. Faktiskt, helt omöjligt. De är för bra för det.)

Solen kom och regnet med.

Insåg idag att jag aldrig kommer kunna fly från det förflutna, det kom som en slägga i ansiktet och fick mig att vakna upp i verkligheten, mitt på stan, bland massa studenter och barnfamiljer såg jag honom, sedan trampade jag på ett barn och jag kände att nu, nu snurrar det åt helvete. Men, det gjorde det inte. Allt inuti vände sig och jag var nära att spy upp mina tarmar och vid nästa situation höll tårkanalerna på att spricka. Det är fantastiskt när allt kommer samtidigt och touretteshjärnan skriker äckelgubbe men själv vinglar jag likblek in bakom människor till en bänk och försöker knyta på mig fasaden igen. Och jag blir så liten, så arg, så stor så ledsen, så vriden åt alla håll. Och jag kan inte säga något så jag är tyst. Att inte kunna säga något så man är tyst är det värsta. Som den yttersta självföraktelsen och den största räddningen samtidigt. Jag vet inte.

Solen kom, regnet med, människor trängdes, jag med, ångesten kom, lättnaden kom, sedan vände allt igen, igen, igen, igen. Ska det vara så, hjärna lilla? Ska vi verkligen vrida om kniven hela livet för någonting som vi inte gjort fel? Räcker det inte med kniven i ryggen för saker du gjort, måste du har kniven i hjärtat för saker du aldrig kontrollerat? Jo, skärpning. Skärpning. Med tanke på att jag inte dog så går det åt rätt håll.

Ibland måste man skita i hur det formuleras och bara skriva det för att få bort det ur tanken. Ta da.

Flumdummerier.

Tillåter mig själv ordvimsa bäst jag vill, lätt anonymt för mig själv. Lyssnar till Radiohead och Placebo, Smashing Pumpkins, jag kan ha hamnat i ett tidshål. Kanske var det för att hjärtat utbrast ”KÄRLEK!” hela gårdagen, det blev uttömt och måste nu marineras i misär. Det skär i ryggraden, ilar av obehagskänslor och minnesbilder, de här låtarna vet precis vart kniven ska sitta. Skönt.

Saker som är underhållande, människor. Som att jag när jag leker nära är en liten hopplös flickstackare utan egen vilja, hujedamej. Med tanke på allt jag har inuti mig kanske det inte riktigt framkommer på utsidan hur totalt ointresserad jag är. Viljelös, icket, orkeslös, troligen. Vem orkar säga ifrån när ingen bryr sig, bara att höja ögonbrynen och flina lite snett.

 

 

Eden och allt.

Människor, vi är bra allt underliga varelser. Våra egon är större än våra hjärtan, så någonstans har det ju gått fel. Möjligen i begynnelsen. Ska plocka lite äpplen, klä mig i löv och dansa mig till kärlek. Eller dansa till mig kärlek? Eller dansa till någon annan kärlek? Hur som helst, vi faller alla sönder, det är en sommar för nya energier, vi faller sönder, krackelerar och upptäcket att under alla brustna hjärtan är världssjälen, under vår hud, under vår rädsla, där är det allra renaste jaget.

Varje gång jag går sönder lite, låter jag tårar rinna och skriker ut min ångest, för att vakna renad, mer fokuserad, med ett inre lugn. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte skriker hjärnan och hjärtat slår stillsamt i takt, lugnande, medvetet om att det är som det ska vara. Det kanske inte blev som det skulle bli, men det är som det ska vara. Nu.

 

Kampen om kaoset, det får gå som det går. Själv står jag utanför och småler, observerar, beundrar. Jag har sett monstret vråla i sin ensamhet, från första parkett, ensamt, lämnat, förtvivlat så det svartnade – och då ställde jag mig utanför, skrattade, omfamnade rädslan, brottade omkull mig själv, torkade alla tårar och viskade kärlek. Så fort monstret lugnat sig gled vi ihop igen, andades lugnt, andades, darrade, som om vi inte riktigt visste vad som hänt. En hade svartnat, men jag visste precis eftersom jag stod utanför, om jag bara vetat hur man hanterat det för några år sedan, att det kan vara möjligt att ta ett steg tillbaka, ut ur, sedan omfamna med varma energier.

 

Må så vara att jag är ett enda stort flum, må så vara. Det enda jag inte riktigt fullt ut kan hantera är hormonsvallningarna, särskilt i kombination med att vara i samma rum som gamla flåsande män. Och kanske kan jag aldrig det, inte förrän jag suttit där och stirrat, suttit där och känt, suttit där och låtit minnen sväva som de vill och bara acceptera allt precis som det är. I tanken låta det inre monstret gå loss med motorsåg, hysteriskt skrattande, vråla ut allt så alla får veta allt, meja ner människor som skakar på huvudet – men egentligen meditera, tillåta, lugna ner, andas.

 

Att han var så rädd för honom för att han liknade en elak skådespelare, att jag skrattade högt, att jag några år efter fick känslan, fick veta, fick allt. Det är så obehagligt, så obehagligt med vetskap. Så jag bara andas, dricker kaffe, nickar som att jag ger mig själv medgivande, jag går framåt.